|
|
|
Mannen som planterade träd Översättning från engelska av Sofia Grape Följande novell av Jean Giono skrevs kring 1953 och är inte så välkänd i Frankrike. Å andra sidan har boken spridit sig över världen, blivit översatt till tretton olika språk och blivit mycket uppskattad. Många var de frågor som ställdes om huvudpersonen Elzeard Bouffier och skogarna i Vergons. Även om mannen som planterade ekar är en fiktiv person har man faktiskt lagt ner stor möda på att återbeskoga denna region sedan 1880. Hundra tusen hektar planterades före första världskriget, främst med österrikisk svarttall och europeisk lärk. Idag har dessa skogar förvandlat regionens landskap och hydrologi. Nedan följer det brev som Giono år 1957 skrev till Vatten- och Skogsförvaltaren i Digne, herr Valdeyron, angående sin novell:
Mannen som planterade träd För att en människas karaktär ska avslöja verkligt exceptionella egenskaper måste vi ha förmånen att observera dess handlingar under många år. Om denna handling är helt fri från själviskhet, om tanken som styr den är ren generositet, om det är absolut säkert att den inte har sökt gottgörelse någonstans, och om den dessutom har lämnat ett synligt spår i världen, då har vi tveklöst att göra med en oförglömlig karaktär. För ungefär fyrtio år sedan gav jag mig iväg på en lång vandring genom berg som är helt okända för turister i det där mycket gamla området där Alperna tränger in i Provence. Regionens sydöstra och sydliga gräns utgörs av Durance mittfåra mellan Sisteron och Mirabeau, den norra av Drômes övre fåra från dess källa ner till Die. I väst gränsar det till slätterna i Comtat Venaissin och området kring Mont Ventoux. Det inkluderar hela den norra delen av Département i Bassesalperna, södra Drôme och en liten del av Vaucluse. Vid den tid då jag genomförde min långa vandring genom denna övergivna region bestod den av ett ofruktsamt och monotont landskap på ca 1200 till 1300 m. ö. h. Ingenting växte där utom vild lavendel. Jag korsade detta land där det var som vidast, och efter att ha vandrat i tre dagar befann jag mig mitt i den mest fulländade ödslighet. Jag hade slagit läger bredvid resterna av en övergiven by. Jag hade använt upp det sista av mitt vatten dagen innan och behövde finna mer. Trots att de var i ruiner fick dessa hus, som stod hopträngda och mest såg ut som ett gammalt getingbo, mig att tro att det en gång måste ha funnits en källa eller brunn där. Det fanns verkligen en källa, men den hade sinat. De fem eller sex taklösa husen, härjade av sol och vind, och det lilla kapellet med sin hoprasade klockstapel, var arrangerade som husen och kapellen i levande byar, men allt liv var borta. Det var en vacker, solig junidag, men i detta öppna exponerade landskap visslade vinden högt upp i skyn med outhärdlig brutalitet. Dess rytande i husens skal var som det av en vild best som blivit störd under sin måltid. Jag var tvungen att flytta mitt läger. Efter fem timmars vandring hade jag fortfarande inte funnit vatten och jag hade lite hopp om att göra det. Överallt var det lika torrt, samma styva, vedartade växter. Jag tyckte mig se en liten svart siluett i fjärran och chansade på att bege mig i riktning mot den. Det var en herde. Ett trettiotal lamm vilade nära honom på den brännande marken. Han lät mig dricka från sin kalebass och lite senare tog han med mig till sin herdestuga som låg skyddad i en fördjupning i platån. Han tog sitt vatten – som var enastående – från ett naturligt, mycket djupt hål som han byggt ett enkelt vindspel över. Mannen talade lite. Detta är vanligt förekommande bland de som lever ensamma, men han verkade säker på sig själv och trygg i denna säkerhet, vilket verkade enastående i detta landskap som berövats på allt. Han bodde inte i en stuga utan i ett riktigt stenhus. Utifrån dess yttre stod det klart att han själv hade renoverat den ruin han funnit vid sin ankomst. Hans tak var välbyggt och vattentätt. Vinden slog emot takpannorna med ett ljud som havet när det vräker sig mot stranden. Hans hushåll var välordnat, det var diskat, golvet var sopat, geväret oljat och soppa puttrade över elden. Jag lade då även märke till att han var nyrakad, alla hans knappar var väl isydda och hans kläder lagade så väl att lapparna var omöjliga att upptäcka. Han delade sin soppa med mig, och när jag sedan erbjöd honom min tobakspung sa han att han inte rökte. Hans hund, som var lika tyst som han själv, var vänlig utan att vara inställsam. Det hade blivit överenskommet genast att jag skulle spendera natten där eftersom den närmaste byn fortfarande låg mer än en och en halv dagsmarsch bort. Dessutom kände jag alltför väl till karaktären hos de sällsynta byarna i den där regionen. Det finns fyra eller fem stycken utspridda långt ifrån varandra längs bergssidorna, i dungar av vitek, placerade i själva slutet av de vägar som är farbara med vagn. Invånarna är skogshuggare som tillverkar träkol. Det är platser där livet är fattigt. Familjerna, hopträngda tätt tillsammans i små hus av ett klimat som är extremt hårt under sommar såväl som vinter, kämpar ständigt mer själviskt emot varandra. Irrationella tvister växer bortom alla gränser, närda av en evig kamp att undfly denna plats. Männen tar sin träkol till städerna i lastbilar och kommer sedan tillbaka. De mest gedigna egenskaper krackelerar under tyngden av tillvarons eviga börda. Kvinnorna rör upp bitterhet. Det är konkurrens om allt, från kolförsäljning till bänkarna i kyrkan. Dygderna kämpar inbördes, lasterna kämpar inbördes, och det är en ändlös generell kamp lasterna och dygderna emellan. Utöver allt detta irriterar den lika ändlösa vinden nerverna. Det förekommer epidemier av självmord och många fall av galenskap, nästan alltid med dödlig utgång. Herden, som inte rökte, tog fram en påse och hällde ut en hög med ekollon på bordet. Han började undersöka dem en och en med stor uppmärksamhet och sorterade ut de bra från de dåliga. Jag rökte min pipa. Jag erbjöd mig att hjälpa honom, men han sa att det var hans uppgift. Och när jag såg den omsorg han lade på sitt arbete insisterade jag inte. Detta var vår hela konversation. När han hade ett ansenligt antal ekollon i den bra högen delade han upp den i grupper om tio. Medan han gjorde detta sorterade han bort ytterligare ollon och ratade de mindre och de som hade den allra minsta spricka, för han undersökte dem mycket noga. När han hade hundra perfekta ekollon framför sig slutade han och vi gick och lade oss. Denne mans sällskap skänkte mig en känsla av frid. Jag frågade honom nästa morgon om jag fick stanna och vila hela dagen med honom. Detta föreföll honom helt naturligt. Eller snarare, han gav mig intrycket att ingenting kunde störa honom. Denna vila var inte absolut nödvändig för mig, men jag var fascinerad och jag ville få reda på mer om denne man. Han släppte ut sin hjord och förde dem till betet. Innan vi gav oss av blötlade han den lilla säcken med ekollon han så noggrant räknat och sorterat, i en hink. Jag märkte att som en typ av vandringsstav hade han ett järnspett, tjockt som en tumme och ungefär en och en halv meter långt. Jag gav mig iväg som någon som bara var ute på en promenad längs en stig parallell med hans. Fårens betesmark låg i botten av en liten dal. Han lämnade hjorden i sin hunds vård och klättrade upp mot punkten där jag stod. Jag var rädd att han kom för att förebrå mig för mitt inkräktande, men så var inte fallet. Det var hans egen väg och han bjöd mig att följa med honom om jag inte hade någonting bättre för mig. Han fortsatte två hundra meter till uppför backen. När han kom fram till stället han varit på väg till började han slå ner spettet i marken. I hålet placerade han sedan ett ekollon och fyllde det därefter igen. Han planterade ekar. Jag frågade om marken tillhörde honom. Han sa nej. Visste han vems land det var? Han visste inte. Han antog att det var allmän mark, eller så kanske det tillhörde någon som inte brydde sig om det. Själv brydde han sig inte om vilken ägaren var. På detta sätt planterade han sina hundra ekollon med stor omsorg. Efter middagsmålet började han återigen pyssla med sina ekollon. Jag måste ha framhärdat tillräckligt med mina frågor, för han besvarade dem. I tre år nu hade han planterat träd på detta ensliga vis. Han hade planterat hundra tusen. Av dessa hundra tusen hade tjugo tusen grott. Han räknade med att förlora hälften av dem på grund av gnagare och allt annat oförutsägbart styrt av Försynen. Det gav tio tusen ekar som skulle växa där ingenting tidigare fanns. Det var i detta ögonblick jag började undra över hans ålder. Han var uppenbarligen över femtio. Femtiofem berättade han. Hans namn var Elzéard Bouffier. Han hade haft en gård på slätten där han levt större delen av sitt liv. Han hade förlorat sin ende son och sedan sin fru. Han hade dragit sig tillbaka till denna ensamhet där han fann glädje i att leva ett stillsamt liv med sin fårhjord och sin hund. Han hade kommit fram till att landet var döende på grund av bristen på träd. Han tillade att han, i brist på någonting viktigare att göra, hade bestämt sig för att råda bot på situationen. Eftersom jag vid denna tidpunkt, trots min unga ålder, levde ett ensligt liv visste jag att man måste hantera ensamma människors själar varsamt. Ändå begick jag ett misstag. Det var precis min ungdom som tvingade mig att föreställa mig framtiden utifrån mina egna föreställningar, inklusive ett visst sökande efter lycka. Jag sa att om trettio år skulle dessa tio tusen träd vara magnifika. Han svarade enkelt att om trettio år, om Gud lät honom leva, skulle han ha planterat så många träd att dessa tio tusen skulle vara likt en droppe i havet. Han hade också börjat studera förökning av bok, och hade vid sitt hus en liten plantskola full med plantor drivna ur bokollon. Hans små skyddslingar, som han hade hägnat in med en skärm för fårens skull, växte enastående väl. Han funderade också på björk för bottnen av dalgångarna där han berättade att fukt låg vilande endast några meter under markytan. Vi skildes åt nästa dag. Följande år såg starten av första världskriget i vilket jag kämpade i fem år. En infanterist kunde knappast tänka på träd. Sanningen att säga, hela saken hade inte gjort särskilt djupt intryck på mig; jag såg det som en hobby, som en frimärkssamling, och glömde det. Med kriget bakom mig fann jag mig med en liten hemförlovningsbonus och en stark önskan att andas lite frisk luft. Utan några förutfattade meningar utöver det gav jag mig återigen ut längs stigen genom det där ensliga landet. Landet hade inte ändrats. Ändå kunde jag skönja liksom en grå dimma som täckte kullarna likt en filt i fjärran bortom den döda byn. Ända sedan dagen före hade jag tänkt på herden som planterade träd. «Tio tusen ekar, sa jag till mig själv, måste verkligen ta stor plats.» Jag hade sett alltför många människor dö under de där fem åren för att inte enkelt kunna föreställa mig Elzéard Bouffiers död. Särskilt eftersom en man som är tjugo tänker på en femtioåring som en gammal stöt för vilket ingenting återstår utom att dö. Han var inte död. Han var snarare enastående pigg och han hade bytt arbete. Han hade nu endast fyra får, men för att väga upp det hade han cirka hundra bikupor. Han hade gjort sig av med fåren eftersom de hotade hans trädodlingar. Han berättade (som jag tydligt kunde se själv) att kriget inte hade stört honom alls. Han hade obekymrat fortsatt med sitt planterande. Ekarna från 1910 var nu tio år gamla och längre än mig och honom. det var en imponerande syn. Jag var bokstavligen stum, och eftersom han inte talade själv spenderade vi hela dagen under tystnad gåendes genom hans skog. Den bestod av tre sektioner, den var sammanlagt elva kilometer lång och tre kilometer bred på bredaste stället. När jag funderade över att allt detta hade uppstått ur händerna och själen hos denna enda man – utan tekniska hjälpmedel - , slog det mig att män kan vara lika effektiva som Gud inom andra områden än förödelse. Han hade gjort verklighet av sin idé, och bokarna som nådde mig upp till axlarna och sträckte sig så långt ögat kunde nå vittnade om det. Ekarna var nu grova och fina, och hade passerat åldern då de var utelämnade till gnagarna, såväl som till Försynen. Att förstöra det som skapats skulle i framtiden kräva en cyklon. Han visade mig beundransvärda bestånd med björk som planterats fem år tidigare, alltså 1915 när jag stred vid Verdun. Han hade planterat dem i bottnen på dalgångarna där han hade misstänkt, helt korrekt, att det fanns vatten nära markytan. De var slanka som unga flickor, och mycket målmedvetna. Denna skapelse gav dessutom känslan av att ge en kedjereaktion. Han hade inte bekymrat sig om det; han fortsatte envist med sin enkla uppgift. Men när jag gick ner till byn såg jag vatten rinna i bäckar som sedan mannaminne alltid varit torra. Det var det mest slående återupplivande han hade visat mig. Dessa bäckar hade haft rinnande vatten förr, i gamla dagar. Säkra på att de dystra byar jag nämnde i början av min historia hade byggts på resterna av gamla gallisk-romerska byar, av vilka det fortfarande fanns spår, hade arkeologer grävt där. De hade funnit fiskekrokar på ställen där man nuförtiden måste ha cisterner för att uppbringa lite vatten. Vinden hade också varit i arbete och spritt vissa frön. När vattnet återvände gjorde även pilar, viden, ängar, trädgårdar och blommor det, tillsammans med en distinkt anledning att leva. Men förvandlingen hade skett så långsamt att den hade tagits för given, utan att väcka förvåning. Jägarna som vandrade i bergen på jakt efter harar och vildsvin hade lagt märke till spridningen av de små träden, men tog det för att vara tack vare jordens naturliga processer. Det är därför ingen hade rört denne mans verk. Om de hade misstänkt honom hade de försökt hindra honom. Men ingen fattade misstankar: Vem av byborna eller administratörerna skulle någonsin ha anat att någon så envist skulle kunna företa denna enastående generösa gärning? Från och med 1920 lät jag det inte gå mer en ett år passera utan att jag besökte Elzéard Bouffier. Jag såg honom aldrig tappa tron eller tveka, även om bara Gud kan veta när Han har sin hand i någonting! Jag har inte nämnt hans besvikelser, men ni kan lätt föreställa er att för en sådan prestation är det nödvändigt att övervinna motgångar. För att försäkra sig om seger för en sådan passion var det nödvändigt att kämpa mot förtvivlan. Ett år hade han planterat tio tusen lönnar. Alla dog. Följande år gav han upp med lönnarna och gick tillbaka till bok, vilka till och med växte bättre än ekarna. För att få en sann insikt i denna exceptionella personlighet får man inte glömma att han arbetade i fullständig ensamhet, så fullständig att han mot slutet av sitt liv helt tappade vanan att tala. Eller så såg han helt enkelt inget behov av det. Han fick besök av en häpen skogvaktare1933. Denne tjänsteman beordrade honom att sluta göra up eld utomhus eftersom han riskerade att skada den naturliga skogen. Den naive mannen talade om för honom att det var första gången man sett en skog växa upp helt av sig själv. Vid tiden för denna incident funderade han på att plantera bok på en plats tolv kilometer från sitt hus. För att undvika att behöva gå fram och tillbaka – för vid det här laget var han sjuttiofem år gammal – planerade han att bygga ett stentorp på platsen där han tänkte plantera. Han gjorde det också följande år. År 1935 åkte en hel administrativ delegation för att undersöka den »naturliga skogen«. Med dem fanns en viktig person, ett ombud från Vatten- och Skogsdepartementet, och några tekniker. Många meningslösa saker blev sagda. Man beslutade sig för att göra någonting, men lyckligtvis blev ingenting gjort förutom en verkligt bra sak; man satte skogen under statligt beskydd och förbjöd all kolframställning. För det var omöjligt att inte bli tagen av skönheten hos dessa friska unga träd och inte ens ombudet kunde värja sig mot skogens förföriska makt. Jag hade en vän bland Jägmästarna som var där med delegationen. Jag förklarade mysteriet för honom. En dag veckan därefter gav vi oss av tillsammans för att leta efter Elzéard Bouffier. Vi fann honom fullt upptagen tjugo kilometer från platsen där inspektionen ägt rum. Denne Jägmästare var inte min vän för intet. Han förstod sakers värde. Han visste att hålla tyst. Jag erbjöd några ägg jag hade tagit med mig som en gåva. Vi delade vårt mellanmål på tre och spenderade sedan flera timmar i tyst begrundande av landskapet. Bergssidan vi hade kommit längs var täckt med sex eller sju meter höga träd. Jag mindes hur platsen sett ut 1913; som en öken… Det stillsamma och stadiga arbetet, den friska höglandsluften, hans måttfullhet, och framför allt, lugnet i hans själ hade gett den gamle mannen en grundmurat god hälsa. Han var en Guds atlet. Jag frågade mig själv hur många hektar han hade kvar att plantera fulla med träd. Innan vi gav oss av gav min vän ett enkelt förslag beträffande vissa trädarter som marken verkade särskilt lämpad för. Han var inte påstridig »Av det goda skälet«, berättade han senare, »att den här mannen vet betydligt mer om de här sakerna än jag«. Och efter att ha funderat vidare under ytterligare en timmes vandring tillade han: »Han vet betydligt mer om de här sakerna än någon annan – och han har funnit ett fantastiskt fint sätt att vara lycklig!« Det var tack vare Jägmästarens ansträngningar som skogen skyddades, och med den, denne mans lycka. Han utsåg tre skogvaktare för att beskydda den och terroriserade dem så till den milda grad att de förblev likgiltiga till varje kanna vin som skogshuggarna kunde tänkas erbjuda som muta. Skogen var inte i någon allvarlig fara utom under kriget 1939. Då kördes bilarna på gengas och det fanns aldrig nog med ved. Man började hugga en del av ekbestånden från 1910, men träden växte så långt från användbara vägar att företaget visade sig ohållbart ur ekonomisk synpunkt och övergavs snart. Herden visste aldrig någonting om detta. Han befann sig trettio kilometer därifrån och fortsatte lugnt med sitt värv, lika obekymrad av kriget 1939 som han varit av kriget 1914. Sista gången jag såg Elzéard Bouffier var i juni 1945. Han var då åttiosju år gammal. Jag hade återigen gett mig ut längs min stig genom vildmarken, bara för att upptäcka att nu, trots den förödelse kriget orsakat i landet, fanns en busslinje mellan Durancedalen och berget. Jag upplevde detta relativt snabba färdsätt som orsaken till det faktum att jag inte längre kände igen de landmärken jag använt mig av förr. Det verkade även som om vägen tog mig genom helt nya platser. Jag var tvungen att fråga efter namnet på en by för att vara säker på att jag faktiskt reste genom samma region, en gång så förstörd och enslig. Bussen släppte av mig i Vergons. 1913 hade denna lilla by med tio till tolv hus haft tre invånare. De var vildar som hatade varandra och levde på att sätta ut snaror. Fysiskt och moraliskt liknade de förhistoriska män. Nässlorna tog över de tomma hus som omgav dem. Deras liv var utan hopp, det handlade bara om att vänta på döden; en situation som knappast gör en benägen till dygdighet. Allt det hade ändrats, till och med platsens själva atmosfär. I stället för de torra, brutala kastvindarna som mött mig för länge sedan viskade en mild bris full av söta dofter. Ljud likt brusande vatten kom från de omgivande höjderna; det var ljudet av vinden i trädkronorna. Och det mest fantastiska av allt var att jag hörde ljudet av riktigt vatten som rann ut i en bassäng. Jag såg att de hade byggt en springbrunn, att den var full av vatten och, vad som gjorde mig mest rörd; att de bredvid den hade planterat en lind som måste vara minst fyra år gammal och redan välvuxen, en obestridlig symbol för återuppståndelse. Vergons visade dessutom tecken på arbetsinsatser som kräver hopp: Hoppet måste därför ha återvänt. De hade röjt ur ruinerna, slagit ner de trasiga väggarna och återuppbyggt fem hus. Byn hade nu tjugoåtta invånare, inkluderat fyra unga familjer. De nya husen var nyrappade och omgivna av trädgårdar. Där växte grönsaker och blommor om vartannat, men samtidigt omsorgsfullt planerat; kål med rosbuskar, purjolök med lejongap och selleri med sippor. Det var nu en plats där vem som helst skulle vara glad att bo. Därifrån fortsatte jag till fots. Kriget som vi just knappt sluppit ifrån hade inte låtit livet försvinna helt, och nu hade Lazarus stigit ur sin grav. På de nedre bergssluttningarna såg jag små korn- och rågfält; i dalbottnarna hade ängsmarkerna just börjat grönska. Det har bara tagit de åtta år som nu skiljer oss från den tidpunkten för hela det omgivande landskapet att slå ut i blomstrande prakt. På platsen där jag sett ruinerna 1913 finns nu välskötta gårdar, tecken på ett lyckligt och bekvämt liv. De gamla källorna, fyllda med regn- och smältvatten som nu hålls kvar av skogen, har återigen börjat rinna. Bäckarna har avletts i kanaler. Bredvid varje gård, bland dungar av lönn, kantas bassänger och springbrunnar av mattor med färsk mynta. Sakta men säkert har byarna återuppbyggts. Yuppies har kommit från slätterna där marken är dyr, och fört med sig ungdom, rörelse och äventyrslusta. När man går längs vägarna möter man män och kvinnor fulla av hälsa, och pojkar och flickor som vet hur man skrattar, och som har återfått smaken för de traditionella lantliga högtiderna. Om man räknar både de tidigare invånarna, nu oigenkännerliga tack vare ett nytt rikare liv, och de nyinflyttade, har mer än tio tusen människor Elzéard Bouffier att tacka för sin lycka. När jag beaktar att en enda man med endast sina egna enkla fysiska och moraliska resurser lyckades förvandla en öken till detta Kaanans land, blir jag övertygad om att den mänskliga naturen trots allt är verkligt enastående. Men när jag tar hänsyn till den trofasthet, den stora själ och den osjälviska hängivenhet som krävdes för att skapa denna förvandling, fylls jag med en enorm respekt för denne gamle obildade bonde som visste att åstadkomma ett arbete värdigt Gud. Elzéard Bouffier dog stilla på hospicet i Bannon 1947. |
|
|
|
|